när man saknar vettiga grunder

Det finns inga vettiga grunder för att flytta in i ett hus där vattnet rinner ner genom källaren. Och inte för att bygga om huset på plats, uppåt, neråt och åt sidan. Men när man möter någon annan som har gjort det, då känner man en alldeles speciell gemenskap. När barnen dessutom råkar vara dagiskompisar får man den äran att titta in.

Efter att man grävt ner sig 1,5 meter under huset inifrån, tagit bort allt gammalt och lagt in nytt där det behövs, finns det många saker som inte spelar någon roll, men som gläder någon som har gjort lika. Till exempel första gången man övade sig lägga silikon...

...eller listen som inte har någon funktion.

Vi har ju alltid Runeberg, liksom.

Vi tackar för det lyxiga söndagskaffet...

...med en perenn som matchar huset och snubblar sedan vant hemåt över grushögarna på gården. Något smått måste man ju ha att pyssla med.