nu talar vi loppis

Jag visste att Loppis-skyltarna skulle komma att stå tätt längs vägarna när vi körde genom Sverige. Men för säkerhets skull hade jag googlat lite och tänkt att Tanums loppis kanske kunde vara något för mig. Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig, men inte var det det här.

Som tur var det inte stängt ändå, vi var där på torsdagen.

Gården var proppfull med skjul och baracker och allt var bara loppis, loppis, loppis. I varje skrymsle.

Mitt i allt det här hade jag inga svenska pengar, vi hade just kommit över gränsen från Norge. Vilken amatör jag är.

Men pojkarna hade lite. De hade precis fått varsiga 20 kronors sedlar av min norska svåger. Den yngre lånade sin sedel till den äldre som köpte den här för 25 kronor.

som det alltid brukar gå

Alltid samma förväntansfulla känsla i magen när man går in, också när det är världens största i Älmhult.

Nyheterna som Anna-Lena bloggar om har anlänt. Svarvade bordsben, gott folk.

Vi hittar det vi på riktigt behöver: tvättkorgar till smutsbyknedkastet och skriver noga upp hyllnumret. Jag flinar åt produkten FEJKA och tänker "Oj, vad vågat att ha en badrumstavla i ett sovrum".

Väl framme i vid självbetjäningslagret är vårt hyllnummer ändå fel och datorn visar att tvättkorgen vi vill ha består av tre olika paket, och vid paketet för hjulen står det "kontakta personalen". Vi kontaktar personalen och får höra att hjulen är slut och anländer om två veckor. Så IKEA.

Världens största IKEA är, om än det mest labyrintiska och oinredda jag besökt, precis som en vanlig IKEA.

Där man packar ihop sitt krafs i ett av uppköpen. Kannan i kostade 25 kronor i fyndhörnan, ordinarie pris 79.

om man måste ha kläder

 
... eller accessoarer ...



... så fixar det sig hos Doris och Duke. Både modernt second hand och riktig vintage vackert upplagt, noga sorterat och med rätt pris på varje plagg. Till exempel en unik vintageklänning med en berättelse till kostar mellan 50 och 100 euro. En snygg H&M-klänning kommer med hem för 12 euro.

Paret som äger butiken reser till bland annat Berlin för att handla in kläder men många av de finaste plaggen kommer från Borgåbors garderober. Butiken tar in kunders kläder för att säljas med omsorg. Klädernas berättelser går vidare till kunden och också den som sålde sin favoritklänning får i bästa fall veta en hurdan kund som fastnade för den.

Mode och kläder är inget som jag brinner för men med de här plaggen borde jag klara mig över sommaren.

Zara-klänning till vardag och fest (12 euro) och IVANAhelsinki-topp (22 euro) just because.

Blickfånget hos Doris och Duke är en micmac-klänning från 1970-talet. Alla lär röra vid den men den rätta kroppen har inte hittat dit ännu. Den köptes till och med en gång redan men återvände när den ändå var för liten. Storleken är cirka 32-34, är det dig den väntar på?

mä panen stereot lujempaa

Jag är sällan helt ensam. Det mesta jag gör och skriver om har barnen också deltagit i. Jag är ju vårdledig, liksom. Barnen är huvudsak för mig, men inte för min blogg. De hänger nu med som stereon i bakgrunden.

Loppistanden började värka illa i morse och det finns ju bara ett sätt att åtgärda det problemet.

 

Nöjda med saldot tittade vi också in i en av Borgås nya ekobutiker som så beskrivande heter Porvoon Ekokauppa. När det gäller mat är jag en marketmänska som äter malet kött, vet inte riktigt vad man ska göra med spelt, sesam och annan superfood. Men jag kunde ju nog fördjupa mig lite i maten.

Butiken på Mannerheimgatan är fin och vi hittar mer att köpa än vad vi behöver för vår utflykt i dag, så vi återkommer när nästa leverans av ekologiska grönsaker anländer. Grattis och lycka till  med butiken! (ett litet minus för att namnet och webben bara är på finska, men jag vet en som kan hjälpa till nån gång)

Vi fortsätter till stora nya lekparken som kommer att ha skuggiga bänkar att sitta på först om 30 år. Därifrån vidare för att leta efter ett pic nic-ställe ja joskus tuntuu kuin joku huutais apua merellä päin.

Sedan packar vi upp både mellanmål och uppköp och inspekterar. Det här är alltid lite scary när man har släppt sig loss på loppis. Vad HAR man riktigt köpt? Men hej, bara fina grejer i dag: helikopter, drickflaska, bok och t-skjorta.

Och så hemmamammans day spa. Jag ska ge också den här mindre gifitiga deodoranten en chans. Jag har testat ganska många olika och de funkar nu sådär. Men doven jag har i dag är nu ingen hit den heller.

Dags att åka hemåt ja mä panen stereot lujempaa.

Barn 1: "Älä hakkaa mua päähän"
Barn 2: "No anna sit tänne se helikopteri"

ja kun mun ikkunan alla ne huutaa tää ei voi olla näin
mä menen takaisin nukkumaan

hos mormor i Dickursby

"Vårt tåg är halv två i Dickursby och flyget går först klockan fem, kommer ni till flygfältet så hinner vi ses och så kan vi äta något?" Det var min mamma och syster med dotter som ringde.

Dyr parkering och tråkig flygfältsmat lät inte så lockande, men sällskapet nog. Jag hade ett vagt minne av att någon nämt en restaurang i Dickursby och efter lite snabbt googlande visste jag vart vi ville, kalkylerade bilplatser och tog det vakna barnet med mig. Tåget kom enligt tidtabell och vi hittade fram.

Dickursby sådär i allmänhet är kanske inte vad alla skulle kalla "niin ihana!" men den här restaurangen är det. Alla inredningsdetaljer och -attiraljer är mitt i prick, det finns en ordentlig lekhörna som systerdottern och min femåring hölls bra i, maten var traditionell mormorsmat och med lite extra salt på var den utsökt. Stämningen var som på ett högtidligt 60-års kalas, till och med en präst kom in med ett festsällskap och när man blev nödig fanns utedasset bakom hörnet.

 

I en del av restaurangen finns dessutom en liten butik med bland annat coola cyklar och gulliga emaljmuggar.

Den prisvärda notan anländer med en gnutta nostalgi. Allas vår favorit pihlajanmarjakarkkin.

Min barndom inföll före pickandmix och megapussi och det var alltså verkligt stort att få se en godispåse. När vi var samlade, en åtta-tie kusiner, kunde morfar komma med en påse pihlajanmarjakarkkir och utse en av oss till utdelare. Vi satte oss i ring och delade noga de ungefär 19 karamellerna i påsen. Om vi var åtta fick man således två karameller var och de tre som blev över hade morfar döpt till jakoperä och de tillföll alltid utdelaren. Tre karameller i jakoperä var helt okej, äsh att vi inte var tie just den gången.

Mätta och nöjda vinkade vi av syster och dotter vid terminal två och fick mummopalvelu hit hem i kväll.

Så, om någon har anledning att vistas i Dickursby kan jag varmt rekommendera Mummola. Om man nu med våld ska försöka hitta ett minus, så skulle det kanske vara fasaden.