Mina pojkars farfars mors farfarsfar kom som torpare till Etseri (Ähtäri på finska) i slutet av 1800-talet och byggde Luomas torp.
För en ingift går generationerna och historierna lätt i kors men för pojkarnas skull försöker jag skriva upp en del och fråga och fråga. Mannens farmor berättar gärna. Om hur hon under vinterkriget skickades från Vasa för att bo hos sin faster i torpet. Om hur kallt det var. Hur väggen bakom hennes säng var helt nerisad, hur hon som sjuåring skidade till skolan och matsäcken frös på vägen, hur brunnen frös, hur hon, när torpets egna kossor sinat, tillsammans med sin faster gick till en annan gård efter mjölk när termometern visade -42. Fastern var rädd för spioner och tog med lilla flickan som skydd.
I lördags gjorde vi en utflykt till simstranden stannade vi vid ett laduloppis. Där hittade jag en sommarklänning för fyra euro. "Ai sä löysit tantun", säger emäntän som håller loppiset. När jag kommer ut säger en annan emäntä "Ai sulleko toi tanttu sopii". När vi återvänder till torpet säger mannens farmor: "Onpa hyvän näköinen tanttu!" Trots mina rötter i djupaste Eteläpohojammaa så har jag aldrig hört ordet. "Joo, no sehän on leninki, pohojalaasta", säger farmor.
Byggnaden bakom mitt sommarskutt (som min femåriga fotograf kräver) är den som jag nästan fascineras mest av vid torpet. Bastun. Farmors farmor Klara var byns barnmorska och hennes tio egna, och byns alla, barn föddes här. Varmt vatten, avlopp, tysthet, avskiljdhet, ensamhet. Ett tryggt ställe att föda och födas på.
Fyra av Klaras barn kunde inte som vuxna livnära sig på torpet och åkte till Thunder Bay i Kanada för att bygga järnvägar och återvände aldrig. "Ajattele, ne lähti täältä metsän keskeltä sinne. On se ollut kova paikka", funderar farmor.
Häng med till själva torpet.
Invändigt har torpet isolerats och inretts på nytt på 1960-talet. Före det var väggarna tapetserade med tidningspapper, verandan var annorlunda och man hade sommarrum av paff på vinden. En av gårdsbyggnaderna har brunnit ner. Några ursprungliga möbler har fått stanna inomhus men allt är garnerat med ett sammelsurium av årtiondens modepynt och -prylar.
Många av de verkliga skönheterna, de som farmors farfar själv snickrat och som har ett verkligt värde i dag är bortflyttade till bastuvinden och uthusen. För farmor står de för krig, kyla, elände. Låt vara att de är shabby chic.
Farmor hatade att komma hit från Vasa. På 1960-talet vände det, nymodigheterna fick flytta in och nu är det här farmors käraste ställe. Kolo kallas det av den här generationen. På byn talar man om Luoma.
I garaget står den del grejer som är på väg hem till oss, bland annat gula soffan med krysset och rödaktiga bänken/lådan. För att vara riktigt ärligt så tycker jag nästan att möblerna hör hemma här och inte hos oss.
Bilen är ett underverk. Mannen och hans två år äldre kusin överlevde, utan säkerhetsbälten, tre varv runt och en landning på taket i slutet av 1980-talet.
Här, bland grejerna och historierna på Luoma, är det riktigt gott att tassa omkring i min tanttu och fundera på hur det skulle vara att föda i bastun.
