hos mormor i Dickursby

"Vårt tåg är halv två i Dickursby och flyget går först klockan fem, kommer ni till flygfältet så hinner vi ses och så kan vi äta något?" Det var min mamma och syster med dotter som ringde.

Dyr parkering och tråkig flygfältsmat lät inte så lockande, men sällskapet nog. Jag hade ett vagt minne av att någon nämt en restaurang i Dickursby och efter lite snabbt googlande visste jag vart vi ville, kalkylerade bilplatser och tog det vakna barnet med mig. Tåget kom enligt tidtabell och vi hittade fram.

Dickursby sådär i allmänhet är kanske inte vad alla skulle kalla "niin ihana!" men den här restaurangen är det. Alla inredningsdetaljer och -attiraljer är mitt i prick, det finns en ordentlig lekhörna som systerdottern och min femåring hölls bra i, maten var traditionell mormorsmat och med lite extra salt på var den utsökt. Stämningen var som på ett högtidligt 60-års kalas, till och med en präst kom in med ett festsällskap och när man blev nödig fanns utedasset bakom hörnet.

 

I en del av restaurangen finns dessutom en liten butik med bland annat coola cyklar och gulliga emaljmuggar.

Den prisvärda notan anländer med en gnutta nostalgi. Allas vår favorit pihlajanmarjakarkkin.

Min barndom inföll före pickandmix och megapussi och det var alltså verkligt stort att få se en godispåse. När vi var samlade, en åtta-tie kusiner, kunde morfar komma med en påse pihlajanmarjakarkkir och utse en av oss till utdelare. Vi satte oss i ring och delade noga de ungefär 19 karamellerna i påsen. Om vi var åtta fick man således två karameller var och de tre som blev över hade morfar döpt till jakoperä och de tillföll alltid utdelaren. Tre karameller i jakoperä var helt okej, äsh att vi inte var tie just den gången.

Mätta och nöjda vinkade vi av syster och dotter vid terminal två och fick mummopalvelu hit hem i kväll.

Så, om någon har anledning att vistas i Dickursby kan jag varmt rekommendera Mummola. Om man nu med våld ska försöka hitta ett minus, så skulle det kanske vara fasaden.