jessis pusselbit

Jessi har återvänt från sin bloggpaus. En dag under den pausen träffade jag henne. Hon har villan andra sidan holmen där jag växte upp.

Från skolavslutning till skolstart var vi tillsammans nästan varje dag. Vi sprang till oss, vi sprang till dem, vi simmade, lekte, stod på händerna, spelade spel, läste serietidningar och badade bastu. Tills vi blev tonåringar. Efter nästan 20 år råkade vi vara på holmen samtidigt och promenerade längs samma villaväg.

Dagarna och somrarna har flutit ihop till en enda lång barndomssommar och det är inte många enskilda minnen som finns kvar. Jag minns ändå att Jessi på den här vägen berättade om Tjernobylolyckan för mig, hon hade hört om den på radio.

Tiden har stannat men en ny generation gör det vi gjorde.

Köksmattan var starkt turkos och rosa när min mamma vävde den för att ge som inflyttningsgåva när Jessis villa blev färdig på 1980-talet. Själva villan har nog krympt med åren. Den var ju stor.

Ännu efter så här många år vet jag exakt vad jag ska sätta foten när vi springer över strandklipporna. Jag vet i vilket skåp man hittar Hotell och Sätt sprätt på en miljon. Och var Kalle Ankorna finns.

Fint.