det fladdrar till i en tyllgardin

Vårt uterum har varit lite träigt hittills men nu när jag fick dit det gråa börjar det arta sig. Det vita behöver ännu målas en gång och golvet ska få färg det också. Före midsommar.

Jag målade med Radio Vega i dag. Av någon anledning, som blev oklar för mig, gjorde de en rolig förmiddagssändning från Hangö. Mer träffande var ändå att nyhetsuppläsaren för ett tiotal år sedan introducerade låten Visa vid vindens ängar för mig. Tack för det! Somrigare visa finns knappast.

Om det finns en kanal som spelar visan så borde det ju vara den jag lyssnar på. Men inte. Ifjol somras målade jag ungefär dagligen med radion på men fick inte höra visan en endaste gång. Däremot retade man mig med att ha den i en puff för Visgalleriet. Och varje gång puffen kom så trodde jag att det var dags. Men inte. Kanske den innehåller något gömt budskap och därför inte spelas?

Man får ju nästan lust att skriva en insändare med rubriken 'Skärpning' och underteckna med 'byter snart kanal'. Eller ringa Tongåvan på fredag kväll. De brukar spela de låtar jag önskar till mitt målande!

Men fram till dess får jag väl sjunga själv till min tyllgardin.

sommarsallad och ställning

Limmandet var lite knepigt eftersom övre vasen hade ganska rund botten och limmet hade sju timmars torktid... Med tanke på det så blev ju ställningen ganska rak i alla fall. Tack till alla som röstade!

Det är så varmt i dag så vi äter sallad, typ. Notera rucolan, den har jag odlat själv! Besticken är second hand från Paris.

 

Och okej, jag serverar butikens lasagne till.

byggnadsvård på Borgåvis

Du får fortsätta, nä du får int, du får i 30 år, eller nä, bara ett år, vi tar det ifrån dig och sedan får du hyra det en liten stund utan att veta vad som händer sedan. Så sköter Borgå stad ärendet kring Wilenius Båtvarvs vara eller icke vara. Vi har cyklat förbi slipen många gånger den här sommaren och i dag när vi kom hem från klubben stannade vi.

Byggnaderna är vackra utifrån också men det har vi ju redan sett. Nyfikna som vi är frågar vi förstås om vi får komma in och titta. Och det får vi. Max, som i tidningen beskrivs som frustrerad och uppgiven, är glad och ivrig när han visar oss runt.

Stämningen inne i segelbåtshallen en stekhet dag som den här går inte att beskriva med ord. Några båtar står ännu inne men jag kan inte låta bli att fundera på vad allt som också skulle kunna hända i och kring det tomma varvet när båtarna är ute på sjön. Musik, café, workshopar...

"Du skulle bara se hur solnedgångsljuset silas in mellan brädorna ", fortsätter Max. Jag vet inte vad han har för planer ifall verksamheten kan fortsätta. I tidningarna skrivs det att "vi kan inte utveckla verksamheten och göra investeringar med så korta hyreskontrakt". Jag hoppas att vi får se vad Max har för planer!

Om jag har förstått rätt så håller staden på att planera hela västra åstranden och då är det ju förstås vettigt att göra det som en helhet. Också nytt kan bli fint, några hundra meter från varvet har vi till exempel den nya August Eklöfs park (här var det namnet som det såsades med, först skulle den heta Engels park).

Men när det finns byggnader med vettig verksamhet och som gläder så många förbipasserare har jag väldigt svårt att förstå varför man inte kan planera runt och inte på. När man ser vad som växer fram en bit från varvet så blir man ännu mer övertygad om att de här gamla rödmyllade "brädhögarna" behövs.

Och om jag inte har gjort min åsikt tydlig, avgör själv: På vilken sida om ån på just det här stället är byggnaderna snyggare? Och båtarna också för den delen.

 

barnkammaren väntar på inspiration

I det här rummet vistas jag inte så mycket, men mellan 20.00 och 22.30 brukar jag sitta på en av pallarna vid fönstret och kolla på vad grannen håller på med på sin gård (kallas också att natta pigga ungar). 

Två väggar har en grön Boråstapet som heter piknik. Jag hittade den på loppis och trodde att fyra rullar skulle räcka. När det inte gjorde det och jag försökte hitta fler rullar fick jag veta att den slutade tillverkas för 10 år sedan. Så de två resterande väggarna blev gröna, samma nyans som de små mörkgröna mönstren på tapeten.

Lampan är köpt på en tjejresa till Stockholm, vägglamporna är från svenska inredningsvaruhuset. Oops, det är också sängarna, skåpet, pallarna och tavelramarna. Tavlorna är målade av maijassketchbook.blogspot.com

Åt andra hållet finns ingen inredning alls, dörren är en överlopps från gamla delen av huset. Alla tre sovrum har likadana dörrar.

Nya huset har brädgolv målat med Uulan puulattiamaali, nyansen kaste. Springorna blev just passliga och jag har nästan slutat få ont i hjärtat när en traktor flyger genom rummet och landar med den vassaste delen mot golvet.

Mottages: Barnkammarmöbler i helträ: bokhylla, skåp, sängar, vägghyllor. Ja, vadsomhelst, nästan.

är det här fint eller okej...?

Alla gör kakställningar av loppismaterial. Om ett halvt år kommer det att finnas massor av misslyckade såna bland alla abdomenizers och spikmattor på loppisarna. Jag har länge funderat på att göra en och blev påmind om kakställningen när en min kompis lade ut foton på sin nya ställning på facebook. Så här fin är den:

Efter två loppisvarv har jag samlat ihop material och staplat. Jag tycker att det blir jättefint! När mannen kom hem igår var hans min helt att "okej...". Nu behöver jag er hjälp: Ska jag limma eller låta bli?

Kruxa för "vad fint" här under inlägget om du tycker att jag ska limma, annars kruxar du för "okej..." Ditt svar förblir anonymt, jag ser inte vem som röstat på vad!

rummet med hjärtat på dörren

Vi börjar rundan i vårt hus på nya sidans vindstoalett. Jag tänkte gå igenom rummen i tur och ordning och vi börjar med det minsta.

Inredningen är en blandning av allt möjligt. Bakom handdukarna hänger en tavla, som jag tror att jag fick i studentpresent, med ett rött hjärta i mitten. Det ska hänga på utsidan av dörren en vacker dag. Spegeln hittade jag hemma hos mamma, skåpet köpte hon på en auktion i Kvimo i fjol somras, efter att jag själv letat i ett år. Ikealavoaren är från huuto och lamporna är riktigt nya från samma butik. Lampan som skymtar i spegeln hänger ovanför vessabyttan och den ger passligt med ljus för nattliga besök.

Lilla dörren går till rummet där ventilationsapparaten och centraldammsugaren står. Dörren hittade jag i tidningen sommaren innan vi började bygga ut.

På bilden står två dubbeldörrar och lutar mot huset. Jag ringde upp staden och frågade om jag fick ta dem. Det fick jag. Tyvärr var båda avsågade och passade inte var jag tänkt dem. Men nu finns i alla fall en bit av lasarettet kvar och väntar på lite målfärg, eller kanske jag ändå inte ska måla den alls. Taklister och annat irrelevant saknas ännu.

Toadörren  är köpt på huuto och jag hämtade den från en trevlig familj som bor i ett rosa hus i centrum av Borgå. Och så ett flygplan som hamnade mitt i allt.

när man saknar vettiga grunder

Det finns inga vettiga grunder för att flytta in i ett hus där vattnet rinner ner genom källaren. Och inte för att bygga om huset på plats, uppåt, neråt och åt sidan. Men när man möter någon annan som har gjort det, då känner man en alldeles speciell gemenskap. När barnen dessutom råkar vara dagiskompisar får man den äran att titta in.

Efter att man grävt ner sig 1,5 meter under huset inifrån, tagit bort allt gammalt och lagt in nytt där det behövs, finns det många saker som inte spelar någon roll, men som gläder någon som har gjort lika. Till exempel första gången man övade sig lägga silikon...

...eller listen som inte har någon funktion.

Vi har ju alltid Runeberg, liksom.

Vi tackar för det lyxiga söndagskaffet...

...med en perenn som matchar huset och snubblar sedan vant hemåt över grushögarna på gården. Något smått måste man ju ha att pyssla med.

har ni hushållspapper nånstans?

När vi har gäster går det sällan många minuter innan frågan kommer: "Har ni hushållspapper nånstans?" Och då är det ofta kritiskt, snoret har flödat, mjölken har spillts eller maten hamnat på golvet. I dag hade vi sommarinvigningsgrillfest här hos oss. Tio vuxna och sju barn och ja, frågan kom. Många gånger.

Nej, vi har inte hushållspapper. När vi ännu hade så var den ändå alltid slut när den behövdes som akutast. Vi lyckas för det mesta skarva i med vessapapper och servietter men när vi tar fram vårt hushållspapper så klarar sig plötsligt många utan. Men så hörhöga är vi väl ändå inte, de här säljs ändå på stora varuhuset med blå kassar.

Visste ni förresten att det finns familjer som klarar sig bra utan vessapapper?

städa, städa, inte varje freda

Jag städar inte så ofta men i morgon får vi gäster så det är städa, städa, hela freda för hela slanten. Måste passa på att ta lite hemma hos foton när jag är färdig. Om ni vill se såna?

om att måla

Det går åt förvånansvärt mycket vit färg till ett rött hus med vita knutar. 20 liter vitt hittills.

De tio läsare som varit inne på min blogg i dag har fått beundra den här fashionabla målarbilden och läsa rubriken: så här har jag hållit på i över ett år

 

Då hade jag bara målat i en halv timme och hade inte så  mycket mer att säga. Nu, kanske tie timmar senare, har jag lite fler tankar om att måla.

Jag får ibland frågan: "Hur orkar du måla?" Det är i och för sig en helt relevant fråga, jag har ju målat tvåvåningshuset med pensel snart två gånger utvändigt och fyra gånger invändigt under ett drygt år. Och dessutom haft småbarn, jobbat, planerat hus, tvättat tygblöjor... Jag har målat så pass att till och med jag själv tröttnat på mina facebook-statusar.

Hanna 

målar

Hanna 

maalaa

maalaa punaista, maalaa valkoista, maalaa sisällä, maalaa ylösalaisin, maalaa taas maailmaansa.

Hanna

målar med tongåvan, målar med sissi, målar med ac/dc, målar med nattklassiskt.

Hanna

målar med prinsessan Viktoria

Hanna 

maalaa kahden apumiehen kanssa, målar med Robin Hood.

Efter flitigt målande somnade Robin Hood utmattad under en bit linisolering. Ganska många gånger har vi tytt oss till Yle Arenan och det har gått åt otaliga russin- och kexpaket. För att jag ska få måla.

Ibland har jag funderat på hurudana minnen barnen fått från byggtiden, har vi varit tillräckligt närvarande föräldrar? I dag tror jag att jag fick svar på frågan.

"Äiti, kun mä tunnen tuon maalin tuoksun, mulle tulee mieleen kaikki ne hetket kun meillä oli vielä rakennus ja mä sain katsoa ydinreaktorista Hessua ja syödä herkkuja ja se oli ihanaa."

Jag målar vidare.

Många förbipromenerare har nog säkert undrat om jag är riktigt klok. Jag har haft lust att svara på deras undrande blickar: "Jag tänker." När ja målar så tänker jag. Penseln far fram och tillbaka och tankarna kommer och går. Jag planerar inredning, planerar dagispackning, planerar pendlingslogistik. Låter tankarna flyta och formulera sig om och om igen. Än om det ena, än om det andra. I dag om, eh, målning.

Så för mig känns frågan om hur jag orkar måla irrelevant. Själv undrar jag hur jag skulle orka om jag inte skulle få måla.

den blomstertid nu kommer

En av Borgås ordentligt mögelskadade skolor har byggts om nästan från grunden och i dag var det öppet hus.

Det var skolavslutningsstämning i skolan med sommarklädda barn med spring i benen och sexorna som fått beställa pizzor till lunch och satt med sina kartonger ute i gräset. Vi råkade komma just när det var rast och fick snoka runt i klassrummen för oss själva.

Multiplikation med bråktal, hmm... 

Diftonger. Ja veit itt...

 I-PAD??

 Och så tramporgeln!

Man känner ju sig lite vuxen när man har gått i lågstadieskola (det heter visst grundskola nuförtiden) och minns som igår när lärarinnan Sorenza högtidligt satte sig vid tramporgeln och hela skolan stämde upp i sommarpsalmen. Och jag kan utan att blinka säga att det är ett av mina mest stämningsfulla minnen och jag blir lycklig inombords när jag hör den blomstertid nu kommer.  I dagens skola får tramporgeln stå på paradplats i ändan av en korridor och påminna om en tid som gått. I festsalen var det lite modernare teknik som höll på att installeras.

Är det den fina psalmen som står för skolavslutningsstämningen eller kan den också uppnås av känslan att ha två och en halv månad ledigt framför sig, av att efter sista skoldagen ta av sig skorna och ge sig ut på gruset, av att blåsa bort fröna från en maskros, av postlådan som omringas av en doftande syrenbuske, eller genom att skippa lunchen och lyxa till det i sitt sommarparadis. Eller är det en en kombination av allt som gör skolavslutningstämningen?

mä panen stereot lujempaa

Jag är sällan helt ensam. Det mesta jag gör och skriver om har barnen också deltagit i. Jag är ju vårdledig, liksom. Barnen är huvudsak för mig, men inte för min blogg. De hänger nu med som stereon i bakgrunden.

Loppistanden började värka illa i morse och det finns ju bara ett sätt att åtgärda det problemet.

 

Nöjda med saldot tittade vi också in i en av Borgås nya ekobutiker som så beskrivande heter Porvoon Ekokauppa. När det gäller mat är jag en marketmänska som äter malet kött, vet inte riktigt vad man ska göra med spelt, sesam och annan superfood. Men jag kunde ju nog fördjupa mig lite i maten.

Butiken på Mannerheimgatan är fin och vi hittar mer att köpa än vad vi behöver för vår utflykt i dag, så vi återkommer när nästa leverans av ekologiska grönsaker anländer. Grattis och lycka till  med butiken! (ett litet minus för att namnet och webben bara är på finska, men jag vet en som kan hjälpa till nån gång)

Vi fortsätter till stora nya lekparken som kommer att ha skuggiga bänkar att sitta på först om 30 år. Därifrån vidare för att leta efter ett pic nic-ställe ja joskus tuntuu kuin joku huutais apua merellä päin.

Sedan packar vi upp både mellanmål och uppköp och inspekterar. Det här är alltid lite scary när man har släppt sig loss på loppis. Vad HAR man riktigt köpt? Men hej, bara fina grejer i dag: helikopter, drickflaska, bok och t-skjorta.

Och så hemmamammans day spa. Jag ska ge också den här mindre gifitiga deodoranten en chans. Jag har testat ganska många olika och de funkar nu sådär. Men doven jag har i dag är nu ingen hit den heller.

Dags att åka hemåt ja mä panen stereot lujempaa.

Barn 1: "Älä hakkaa mua päähän"
Barn 2: "No anna sit tänne se helikopteri"

ja kun mun ikkunan alla ne huutaa tää ei voi olla näin
mä menen takaisin nukkumaan

vem vill ha, säg god dag

Tänk om vi behöver dem ännu? Nej, vi behöver dem inte. Vi bor vid en populär promenadstråk så nu bänkar vi oss vid köksfönstret och hoppas på det bästa.

edit. Jag skriver fortsättningen här i samma inlägg.

Tre och en halv timme senare råkade jag se (nej, vi satt inte i fönstret hela kvällen) att ett par på kvällspromenad stod och parlamenterade vid min skylt och om en stund knackade det på dörren. Paret ville ha allt och de lovade komma ännu i kväll! Bingo!

De bor 500 meter från oss och på några minuter stod deras paketbil på vår gård. Det var roligt att se hur glada de var. De har köpt huset för ett drygt år sedan och lät förstå att renoveringsbudgeten hade gått åt. Deras projekt för sommaren är att gräva ner dräneringsrör runt huset och de kommer en god bit på vägen med våra överblivna rör.

Vi knycklade in bråtet i bilen och kvinnan sa att hon gärna gör en gentjänst någon gång och gav mig sitt telefonnummer. Eftersom hon är sömmerska så skulle hon kunna sy något åt mig. Jag kom inte på det genast men här var jag sitter nu ser jag en fåtölj som skulle behöva ett nytt överdrag!

hos mormor i Dickursby

"Vårt tåg är halv två i Dickursby och flyget går först klockan fem, kommer ni till flygfältet så hinner vi ses och så kan vi äta något?" Det var min mamma och syster med dotter som ringde.

Dyr parkering och tråkig flygfältsmat lät inte så lockande, men sällskapet nog. Jag hade ett vagt minne av att någon nämt en restaurang i Dickursby och efter lite snabbt googlande visste jag vart vi ville, kalkylerade bilplatser och tog det vakna barnet med mig. Tåget kom enligt tidtabell och vi hittade fram.

Dickursby sådär i allmänhet är kanske inte vad alla skulle kalla "niin ihana!" men den här restaurangen är det. Alla inredningsdetaljer och -attiraljer är mitt i prick, det finns en ordentlig lekhörna som systerdottern och min femåring hölls bra i, maten var traditionell mormorsmat och med lite extra salt på var den utsökt. Stämningen var som på ett högtidligt 60-års kalas, till och med en präst kom in med ett festsällskap och när man blev nödig fanns utedasset bakom hörnet.

 

I en del av restaurangen finns dessutom en liten butik med bland annat coola cyklar och gulliga emaljmuggar.

Den prisvärda notan anländer med en gnutta nostalgi. Allas vår favorit pihlajanmarjakarkkin.

Min barndom inföll före pickandmix och megapussi och det var alltså verkligt stort att få se en godispåse. När vi var samlade, en åtta-tie kusiner, kunde morfar komma med en påse pihlajanmarjakarkkir och utse en av oss till utdelare. Vi satte oss i ring och delade noga de ungefär 19 karamellerna i påsen. Om vi var åtta fick man således två karameller var och de tre som blev över hade morfar döpt till jakoperä och de tillföll alltid utdelaren. Tre karameller i jakoperä var helt okej, äsh att vi inte var tie just den gången.

Mätta och nöjda vinkade vi av syster och dotter vid terminal två och fick mummopalvelu hit hem i kväll.

Så, om någon har anledning att vistas i Dickursby kan jag varmt rekommendera Mummola. Om man nu med våld ska försöka hitta ett minus, så skulle det kanske vara fasaden.